"Nattskräck kallas det när barnet får ett skräck- eller raserianfall efter det att det har somnat, i regel under de tre första timmarnas sömn. Barnet förefaller vara vaket och kan sätta sig upp eller resa sig i sängen och gråta våldsamt. Det verkar skärrat eller ilsket och kanske ser det ut som om det slåss mot någon eller något. Detta är inte detsamma som en mardröm. Sådana anfall kan uppträda hos barn från tvåårsåldern och ända fram till tioårsåldern. Ett anfall kan upplevas som dramatiskt och skrämmande för den som ser det, men det är inte något ovanligt fenomen. Vissa barn kan ha ett enstaka anfall, men för andra är det vanligt förekommande. Anfallen varar i mellan fem och femton minuter. I själva verket är barnet inte vaket utan i djup sömn. Det reagerar inte på dina försök till tröst, utan kommer snarare att försöka knuffa bort dig. Du bör därför inte försöka väcka eller lugna barnet, eftersom det ofta sätter sig till motvärn så att anfallet förstärks. Var närvarande och se till att barnet inte skadar sig. Efter anfallet kommer barnet till ro igen. Ofta somnar det utan att ha vaknat helt. Det är ingen mening att prata med barnet om händelsen nästa dag, för det kommer inte att minnas något av det som hände. Ett sådant samtal kommer därför bara att verka förvirrande."
(texten är hämtat ifrån Babyvärlden )
Ja, precis så är det! Det stämmer in helt och fullt på det som vi fått uppleva 3 gånger nu på bara någon dryg veckas tid och det har varit fruktansvärt obehagligt! Det är hjärtskärande och hemskt att se sitt barn i denna situation utan att kunna påverka eller lindra det minsta. Så maktlös man känner sig! Usch och fy. Hoppas verkligen att vi slipper fler anfall! Vi gjorde såklart fel och har försökt trösta, hålla om och prata med henne men hon har varit totalt okontaktbar och bara puttats och sparkats. Nu vet vi bättre och händer det igen så ska vi inte försöka prata och lugna henne utan bara sitta med henne och vänta ut anfallet. Nog för att det kommer kännas lika obehagligt då men nu vet man åtminstone vad som står på. Vi har ju också märkt att hon är just sovande. Ögonen är helt svarta av de stora pupillerna och hon reagerar inte på ljus eller ljud! Efter ett tag har hon lugnat ner sig och somnat om som om inget har hänt.
Håller verkligen med dig om att det är jätteobehagligt och hjärtskärande. Denize har nattskräck och innan vi visste vad det var gjorde vi precis som ni. Nu vaknar hon sällan längre,det verkar ha växt bort eller har försvunnit..men ett tag vaknade hon hela tiden och höll på sådär.
SvaraRadera