Det är ett tufft jobb att göra av med så mycket energi!

Ikväll har det varit en såndär hjärtskärande, tung kväll då dottern ilsket, ohämmat och högljutt har gråtit och gråtit. Jag förstår inte varför hon har börjat få sånna utbrott?! Det hela började när mormor och morfar kramade hejdå och vinkade i dörren. De skulle få skjuts av pappa till flygplatsen. Hon blev ledsen och grät lite när vi såg dem alla gå och skulle stängde dörren men det gick ganska fort över och gråten var lågmäld och inte på något vis hysterisk. Vi gick in till sovrummet och busade i mammas och pappas stora säng. Hon älskar att hoppa och studsa, kasta sig mot kuddarna och bli killad på magen. Allt var frid och fröjd. Efter kanske 20 minuter så tröttnade jag och bar ner henne ifrån sängen. Jag förklarade att nu var det pyjamasdags och vi gick till skötbordet. Där trilskas det numera ALLTID när det ska bytas blöja, kläs på eller av eller göras något annat. Jag bytte blöjan under stora protester och ilskna tillrop och kavlade av kläderna och satte snabbt på pyjamasen. Illtjut och stora tårar då dragkedjan drogs upp!

Oj, men kära nån, klämde dragkedjan dig!? Inget svar, bara illtjut och gråt. Jag letar förtvivlat efter röda märken och napp att trösta med men hittar inget av det. Ungen skriker och hackar, får inte luft, gråter stötvis och det börjar bli så där obehagligt, nästan otäckt. Men lilla gumman, vad är det? Har du ont någonstans? Är det magen? Halsen? Munnen? Vansinnig blick, arga slag och sparkar men hon vill inte släppas ner, inte kramas om men inte släppas, inte klappas på  men gärna snora ner mammas bröst och ligga med ansiktet nära! Så sitter vi, länge, länge i fåtöljen och jag tänker; kanske har hon magknip? Varför är hon så jävla arg? Herregud, hoppas hon inte kvävs nu när hon hostar och skriker på det där viset! Men jäkla unge! Vad är det?!! Oron blandas med tålamodsprövande frågor men eftersom hon bara är knappa 15 månader så får jag ju inga vettiga svar direkt och ilskan står fast även om man märker att hon börjar bli duktigt trött. Vad jag än gör så är det fel, så mycket förstår jag. Jag lägger henne på golvet framför mig och tittar på mitt lilla älskade yrväder där hon ligger och vrålar som en galen och flaxar med armar och ben. Jag går ut i köket och blandar välling, tvättar nappen och sköljer den länge under kallt vatten (så som hon vill ha den) och värmer vällingen i micron.

När jag kommer in i vardagsrummet igen ligger hon på samma ställe, hostar, fräser, gråter och skriker fortfarande men kanske något mindre högljutt. Jag känner inte igen henne. En gång förut, EN GÅNG, har detta hänt och då var hon övertrött, hade träffat flera okända människor under dagen, var nu hemma hos farmor och farfar och skulle dessutom sova där. På golvet (inte i sin egen säng) i ett nytt rum med bara nya saker omkring sig. Inte konstigt att det "slår slint" då liksom men nu!? Jag fattar ingenting. Då funkade det dessutom att bli tröstad av mamma. Nu stod mamma lågt i kurs och pappa var ju inte hemma! Hon ville inte ha välling, såklart! Inte ens nappen lockade, utan den flög all världens väg.

Äntligen kommer pappa innanför dörren men hon är så upprörd och skriker så hjärtskärande att hon inget hör. Efter ännu en stund får jag äntligen kontakt med henne och lyckas få fram att nu kom pappa hem! Måttligt intresserad tystnar hon i några sekunder. Pappa bär och gullar, klappar och tröstar men det hjälper föga. De sätter sig i soffan, pappa försöker distrahera med tv:ns olika program och mamma frågar igen; har du ont någonstans? Bara skakningar på huvudet och gråten återkommer. Pappa provar vällingen men den ratas igen. Mamma tar en clementin ur fruktskålen. Vill du ha clementin då? Ungen tystnar, tittar lystet när jag skalar och sätter sig snällt i sin egna lilla fåtölj där hon väntar på att få clementinklyftor i en speciell skål hon har till frukt. Äntligen lite gladare! Och man hör små snyftningar och de långa suckarna som kommer efter ett sådant arbete som det är att rensa hela systemet och få ur sig så mycket gråt. Det är ett tufft jobb att göra av med så mycket energi. Efter frukten vill hon ha välling och efter vällingen vill hon ha sin napp och hon vinkar glatt till pappa som säger gonatt och så går vi in till sängen. Två sekunder på kudden och ungen sover. Söt som socker och tyst som mojnad vind. Gonatt!