Härlig laxtårta!

I går åt vi denna härliga laxtårta som verkligen var perfekt midsommarmat.

Jo visst, den går ju att äta när som helst och den går även att variera. Igår gjorde jag på följande sätt:

Jag tog ca ½ kavring som jag bröt i bitar och så smälte jag ca 120 g smör. Sen körde jag det i matberedaren till en smulig deg. Sedan tryckte jag ut massan i pajformen och plattade till ordentligt. Därefter hackade jag 6 små hårdkokta ägg och 200 g varmrökt lax som jag blandade tillsammans med 1 ½ burk creme fraiche, 1 ½ msk dijonsenap samt lite svartpeppar och salt. Sen hällde jag den ganska så rinniga krämen över kavringen och ställde in i kylen. Efter ca 3 timmar tog jag ut den och strödde hackad gräslök över samt klickade små högar av stenbitsrom över tårtan. Dekorerad med tusenskönor var det sen bara att hugga in.

Lugn och skön midsommarhelg!

Det kunde ju vara bättre väder och det ska det ju också bli, enligt väderleksrapporten. Vi hoppas den stämmer och håller tummarna för morgondagen, framför allt.

Det kommer bli stillsamt firande i år. Vi ska äta en god laxtårta med ägg, röd rom och kavringsbotten och sen kommer vi säkert smälla i oss alldeles för mycket jordgubbstårta. Den blev ganska fin ändå, (jag som inte gillar att baka) jag hade hemmagjord lemoncurd samt rårörda jordgubbar emellan lager av sockerkaka. Tror den blir god. Vad tror ni?

Glad midsommar!

Tröstlöst?

Den senaste tiden har jag lagt alldeles för mycket energi och kraft på att vara irriterad och förbannad på regeringen och staten (är det väl i slutänden). Jag tycker att allt är så trögflytande, högtravande och konservativt. Det är inget nytänkande, förenklande eller respektfullt bemötande för den delen! Allt ska vara omständligt, långdraget och onödigt komplicerat och datorsystemen som till exempel försäkringskassan, arbetsförmedlingen eller CSN har, är verkligen precis sådana. Detta driver mig till vansinne och jag kan inte förstå hur exempelvis sjuka, gamla eller långtidsarbetslösa orkar med detta! Det är väl därför samhället ser ut som det gör.

Ta exempelvis ett besök till arbetsförmedlingen. Då ska man ta nummerlapp för att få träffa en person som ska skriva in dig i systemet men man ska först själv skriva in sig på någon av deras (långsamma och uråldriga) datorer och sen när man gjort det, sitta ner och vänta på att få träffa någon. Dessutom måste man i stort sätt slå sig fram bara för att komma åt att ta en nummerlapp. När man sen får träffa någon visar det sig att det inte är ens handläggare, nej denne får man träffa vid ett annat tillfälle. Detta tillfälle går inte att boka där och då utan man måste komma tillbaka ett visst datum, ta en nummerlapp och vänta. Sen får man träffa någon som ska in i det grötiga systemet på datorn igen och då boka en tid till ett möte där man ska få träffa vem det nu är som blir ens handläggare. Då får man också veta (med lite tur) vilken tid man ska få till att få träffa denne för att få göra upp en ny handlingsplan. När man sen får träffa denne så får man veta vad som händer efter det att ens a-kassadagar börjar ta slut! Detta att dagarna börjar ta slut oroar inte dem ett dyft, o nej, det löser sig säkert, bara du får träffa din handläggare! SUCK! Varför kan jag inte bara få en tid till mötet där de går igenom vad man gör när dagarna håller på att ta slut, nu, idag?! Nej det går inte, du måste komma tillbaka detta bestämda datum, träffa din handläggare så att denne kan boka in dig på ett sådant möte! Grötigt? Onödigt? Tidskrävande och stressande? JA!

Vad får man göra sen då, när man väl tillhör den där gruppen med väldigt få dagar kvar? Jo, tydligen får lära dig hur man söker jobb, skriver en CV och om du har tur, även lära dig hur det går till på en anställningsintervju! Jag har nu suttit sedan i februari och skrivit ansökningar, CV´s, varit på anställningsintervjuer och sökt jobb hela dagarna. Jag tror snarare jag behöver utvärdera och gå vidare men nej, det går inte! Nej, du måste börja från scratch ännu en gång, göra om samma saker som du gjort vid de 3 andra gångerna du var arbetslös. Förnedras och förlöjligas (för det är ju omöjligt att du vet hur det går till eftersom du inte har ett jobb. Hade du kunnat skriva en CV och gå på intervjuer på rätt sätt hade du haft jobb, inte sant?!) ännu en gång. Du kommer kosta samhället ännu mer pengar, göra om samma misstag (eftersom det aldrig utvärderas, bara mals på i samma spår) och bli ännu mer deprimerad och känna dig, om möjligt, ännu mer värdelös och bortkastad.

Arbetsförmedlingen är, enligt mig, en jävla skitorganisation. Totalt värdelös och jag tror många, många håller med mig. Hade det inte varit för a-kassan så hade jag inte besökt stället överhuvudtaget. Vid otaliga tillfällen har jag hört olika arbetsförmedlare säga att deras ända egentligen arbetsuppgift är att se till att vi arbetssökande sköter oss och följer reglerna som gäller gentemot a-kassan. Min fråga är då; Kan inte a-kassan anställa oss arbetslösa administratörer till att vara dessa kontrollanter? Förmedlingen av arbeten görs ju idag av 1000-tals rekryterare och coachingföretag så till det behövs ju inte arbetsförmedlingen och då finns det ju egentligen inget jobb kvar för dem. Hmmm... vänta nu. Jaha, det är därför det ser ut som det gör! Kanske?!

Återträff!

I går var jag på ett kärt återbesök. Jag har längtat till denna plats ända sen jag packade ihop och lämnade över till nästa ägare tidigt i våras. För jag fick ju överge min odlingslott då jag flyttade! Inte mycket hade förändrats. Allt var sig likt, kanske någon enstaka nykomling som stoltserade i landen men det mesta kändes märkligt bekant. Är det inte härligt!? Att få återse växter. Det är som att träffa en kär gammal vän på tunnelbanan!

Jag hade sådan tur att jag parkerade bilen och gick ut precis mellan två rejäla åskskurar och solen lyste, för att inte säga brände, som aldrig förr. Snabbt torkades tårarna av kronblad och örter och marken blev lika torr som förrut. Det behövs en rejäl rotblöta nu, inte några fjuttiga åskskurar som går över på 20 min. Iris som ju är en av mina absoluta favoriter finns det i massor av på detta odlingslottsområde.

Jag beundrar, fotograferar och går sen vidare. Rosorna doftar himelskt och starkt. Färgerna nästan sticker i mina ögon. Det är ett riktigt fyrverkeri av färg och form just nu. Snart får grönsaker och örter ta större plats, perenner och sommarblomster får vika undan för storvuxna bondbönor, pumpor, jordgubbar och squash men än så länge är det de som får ha huvudrollen och mäktigast är hon, jättevallmon! Vilken prakt och skönhet. Varar endast någon dag, så man får njuta!

Det är med tungt hjärta som jag lämnar området. Jag hade planerat för många fler år här men ibland vänder vinden fort och jag har nya marker att bereda. Jag är ganska övertygad om att jag ändå har det bättre nu än då vi hade 100 kvm lott. Nu har vi både trädgård och lott. Det känns väldigt bra!

Kanske blir det fler återseenden, kanske inte. Vi får låta framtiden vara oviss. Vackert är här i alla fall i all sin enkelhet och brokighet. Nog för att jag gillar ordning och redan, raka rader och pampighet. Men ibland är faktiskt det enklaste lilla odlingsområde ändå det som ger mest "feeling".

Försommarkärlek

Nu vandrar jag stilla i min nyvattnade trädgård. Jag beundrar, begrundar och förundras över hur vackra växter kan vara. Jättevallmons håriga knopp, pionen som är överblommad och har en mullig bunt med fröer nu och syrenbuddlejan som precis har börjat slå ut är magiskt vit. Jag har slitit ganska hårt med att få den fin igen men inte i det närmaste så hårt som när jag hade skogsträdgården eller när jag rensade och anlade min förra odlingslott. Denna trädgård som jag fått ärva, den är lättskött och välskött. Ett år har den stått orörd i stort sätt men innan dess har en van och kunnig hand tuktat och skött den. Det märks! Jag har rensat bort några små skott av kvickrot och en hel del kirskål, en vilseledd styvmorsviol som hamnat mellan stenplattorna samt några liljekonvaljer och så har jag gallrat som en galning i alla dessa storvuxna, övervuxna buskar och träd som fått totalt fritt spelrum och mörklagt trädgården något alldeles fruktansvärt. De har nästan tagit död på alla de vackra perenner som växer vid deras fötter. Smala och gingliga har de letat sig uppåt och utåt för att få lite sol på sina bleka stjälkar. Nu har jag gallrat och luftat, klippt och sågat av grenar så att solens strålar når lite längre ner och in. Jag tror att de alla uppskattar mitt arbete. Jag fann både klängros, klematis och iris under alla grenarna. Jag hoppas de inte har gett upp utan känner att de nu äntligen kan börja sin klätterfärd upp till ljuset.

Jag har tre stora vackra björkar och en hög sluttning precis vid min tomtgräns vilket gör att min trädgård ligger i vandrande skugga mestadels av dagen. Det är inte så lätt att finna ljuset i vilket fall men nu ska det väl bli något enklare. Tre frodiga men små tomatplantor har fått entra min altan och förhoppningsvis finns där tillräckligt med ljus och värme så de skall trivas och bära frukt så småningom.

Min altan har också fått sällskap av ett stort bord med 6 stolar och en grill stor nog att grilla kött på för åtminstone 6 personer. Det känns otroligt lyxigt måste jag säga och vi har redan fått avnjuta flera grillaftnar tillsammans med goda vänner i kvällsolen. Vi har ätit marinerat kött, kryddiga korvar, grillade grönsaker och och svamp och igår även söta majskolvar. Mums! Att grilla är verkligen en del av sommaren för mig och jag skulle kunna laga all min mat där ute.

Mitt i min lilla trädgård står ett högt och ståtligt träd. Det är en härligt limefärgad alm av något slag. Jag vet faktiskt inte vad det heter men det trädet har blivit vårt vårdträd och vi ska verkligen ta väl vara på det. Det har stora grova luftrötter som man måste vara försiktig med och igår råkade den ena roten få sig en lite reva då vi skulle gräva upp en stor och ful buske som gjort sitt i min trädgård. Jag hoppas den inte blev allt för ledsen över vårt missöde. Så här underifrån så är det extra vackert tycker jag!