Det dåliga samvetet

Jag är så snabb med att klaga och gnälla på allt som jag gör fel, och på allt det som jag gör men som jag inte borde göra. Detta gäller mest mig som mamma men även hur jag sköter om mig själv och min hälsa. Det fattas självförtroende helt enkelt, tror jag och lite jävlar anamma. För om jag känner mig säker på en sak så gnäller jag inte om det, jag bara gör det. Och rätt också. Jag borde ju såklart i stället lägga mitt krut och min energi på att tala om det som faktiskt blir av och på det som blir bra. Jag är jättesnabb med att klanka ner på mig själv och får fort dåligt samvete för allt jag gör fel eller inte gör men verkligen borde göra. Det är dock väldigt sällan som jag berättar vad jag har gjort och vad som faktiskt blev bra. Hur kommer det sig? För min egen del tror jag att jag skulle kunna göra vissa saker mycket bättre men jag kan inte riktigt förmå mig att bättra mig, därav mitt dåliga samvete. Jag har inte riktigt orken eller lusten och ibland så har jag inte heller kunskapen.

Och varför är det så vanligt att mammor (eller för den delen pappor) har så mycket dåligt samvete och tycker att de är så dålig hela tiden?! Är det massmedia som ger oss det dåliga samvetet? Som bombarderar oss med texter och bilder om hur det ska vara, ska se ut och hur det ska göras! Är det tjejerna i mammagruppen som ställer kraven och sätter målen? Eller är det BVC, kanske svärmor eller din egen pappa? Här kommer några klassiskt dåliga samveten som jag tror att de flesta kan känna igen sig i. Nämligen dåligt samvete för att man:
lämnar bort barnet/barnen på dagis för många timmar per dag.

dumpar för stor del av ansvaret för barnet/barnen på sambon.

leker för lite med barnet/barnen.

har dåligt tålamod och blir fort uttråkad med barnet/barnen.

stressar och skyndar på barnet/barnen i onödan.

prioriterar fel saker så att barnet/barnen blir lidande.

motionerar för lite eller för sällan.

inte hinner med sig själv och har för lite egen-tid.

inte orkar engagera sig i utseende och klädsel.

har alldeles för lite sex eller lust till sex.

har för lite tid till varandra bara som ett par.

jämt är trött och känner sig tråkig.

lätt får ilskna utbrott och skäller/skriker på barnet/barnen.

äter fel sorts mat, äter för mycket sötsaker eller att man äter för sällan.

Jag känner behov av att förklara mig (kanske bortförklara mig?) och mina dåliga samveten mest hela tiden och det tycker jag är skitjobbigt. Det är dessutom pinsamt men det är också väldigt betungande att gå med det där dåliga samvetet utan att få lätta sitt hjärta. Att få beklaga sig för någon kan vara otroligt befriande. Speciellt om man får medhåll och förståelse. Och det får man ju ibland. Så, ska man egentligen ha dåligt samvete? Eller är det okej att bara göra så gott man kan? Att göra så mycket det går, så rätt som möjligt under de förutsättningar man har, i just denna stund?! Eller är det att göra det för lätt för sig? Är det en ursäkt i sig som man borde ha dåligt samvete för?!

Usch, ibland är jag verkligen en usel mamma och verkligen dötråkig att ha och göra med på alla sätt. Ibland har jag inte lekt med mitt barn på hela eftermiddagen utan bara glott på tv och ätit sega råttor, jag har varken duschat, sminkat mig eller gått den där raska promenaden fast jag har haft hela dagen fri då hon varit på dagis! Och middagen blir allt annat än ekologisk och långkokad. Min kära sambo kan ju bara glömma att det blir nåt kul i sängkammaren till kvällen, om han inte räknar en enkel godnattpuss och lite för lite skönhetssömn som roande förstås och gud nåde min dotter om hon inte somnar i tid i kväll, då skriker jag rakt ut! ;)