Det är fantastiskt hur barns smaklökar utvecklas och framför allt, förändras! Ta min egen unge som exempel. När hon var liten parvel (under året) så älskade hon allt som var surt! Hon åt citron i klyftor. Nu rynkar hon på näsan åt minsta lilla skiva. Pressad går dock fortfarande bra om det är i en dressing eller på mat osv. Hon ratade ganska länge tomat och ketchup. Nu ska hon ha ketchup på det mesta om hon får bestämma men där sätter jag ned foten bestämt. Vi använder ketchup som krydda, alltså bara när det fattas krydda. Som t ex. när man äter makaroner/spagetti eller varför inte till stekt potatis!?
Mitt glin har alltid varit helt galen i sushi, ända sedan första smakbiten vid dryga ett års ålder och varje gång vi är på snabbmatsstråket så väljer hon det med självklarhet. Finns det inte tillgängligt blir hon alltid lika besviken och förvånad. Tänk vad tider förändras. När jag växte upp fanns knappt pizza att tillgå. Nu finns det thai-vagnar, kinakrogar, sushirestauranger och hamburgehak i vareviga hörn och man behöver aldrig gå hungrig särskilt länge. Det enda man funderar över nu är kvaliteten och ibland kanske kvantiteten. Det finns ju hak och så finns det ju riktiga hak, så kallade sunkhak - de undviker vi!
En annan smaksensation dottern upptäckte för kanske 2 år sedan (vid ca 2 års ålder, med andra ord) är inläggningssmak. Jag har inget annat bättre ord för den där söt-sur-ättika-smaken. Allt inlagt är mums! Sill t ex. i alla former men gärna vanlig löksill och där är nog löken det mest attraktiva, det som alltid ratas med bestämdhet annars och som med stor protest föses åt sidan om man försöker smussla in någon lite bit av det, stekt, rå eller kokt. Men även inlagd/picklad syltlök, inlagd vitlök i olja, ättiksgurka, rödbetor och allt annat syrligt får barnets smaklökar att dansa, tydligen. Roligt!
När något inte smakar bra... ja då är det antingen "äckligt" och det försöker vi starkt få henne att undvika säga eller "starkt". Fast det inte alls är starkt kryddat!? Det är helt enkelt för stark smak, av något som hon uppfattar som äckligt. Ofta svårdefinierat dessutom. Sen är det självklart så att hon inte gillar allt för starkt kryddad mat. Detta har också varit en gradvis förändring då hon vi 1½ års ålder med glädje kunde sätta i sig fler än 3 chilicheeze-bollar från hamburgehaket.
När jag var barn så vet jag att jag hade jättesvårt för ex. kalopskött. Det växte och växte i munnen och var inte alls kul att tugga på. I dag älskar jag kalops! Speciellt mammas, så klart. Jag ratade det mesta med tomatsmak men framför allt tomater i färsk form samt ketchup och jag hatade fisk och då framför allt inlagd och kokt. Den enda sortens fisk jag åt var nystekt flundra gjord av min eminenta och helt fantastiska dagmamma och kanske att någon kunde få i mig en fiskpinne till nöds. I dag fullkomligt ÄLSKAR jag fisk i de flesta former, speciellt sen jag själv lärde mig laga fiskrätter. Min mor däremot, hon ratar fortfarande det mesta i fiskväg, såsom gratänger, nyfångad och grillad eller sushi men mumsar glatt på inlagd sill eller kan till nöds äta kokt torsk om det är väldigt god ägg-persiljesås till.
